En fantastisk tid på HundCampus i Hällefors

Har varit borta från klubben ett bra tag, de som inte vet vem jag är har kanske sett min hund ibland, en glad Weimaraner som heter Urax. Den som finns i andra ändan av snöret är alltså undertecknad.

Av olika anledningar ”gick jag in i väggen” 2006 och har varit sjukskriven sedan dess. Kom med i rehabiliteringsprogrammet och det enda ställe jag var välkommen att arbetsträna på var HundCampus uppe i Hällefors, men hellre det än inte försöka alls.

Axplock på cirka 1600 ord från vardagen under drygt ett års vistelse i Värmland.

I oktober 2007 gick vi grundkurs för specialsökhundar, och efter att ha varit hemma över jul & nyår styrde jag en fullpackad bil i nordvästlig riktning för i januari 2008 började ”allvaret”. Till skillnad från mina kurskamrater bodde jag på skolan nästan hela tiden och kom snabbt in i det härliga gänget av de ettårsdressörkurselever som börjat hösten innan. Den förste jag nästan bokstavligen sprang ner i korridoren var Uwe, en svensktalande kille från södra Tyskland. Han skulle börja sin ettåriga hundanalytikerutbildning och hade med sig Chrissie, en Amstafftik som hade blivit biten av andra hundar ett par gånger och var väldigt avvaktande till att börja med. Ganska snabbt kom Chrissie underfund med att Urax var en kul och ofarlig lekkamrat och vi fyra blev en liten ”tyskättad subgrupp”.

I vårt specialsökteam ingick tre sinsemellan väldigt olika schäferhundar, vilka fantastiska variationer i teckning, storlek och kynne! Två och två arbetade vi förare tillsammans, coachade varandra från det att hunden hämtades till dess att passet var klart och hunden återbördades till sin bil eller bur för vila. Allting filmades och det var mycket lärorikt att i lugn och ro kunna se sig själv, få feedback och kloka synpunkter av kompisarna. En av kurskamraternas kommentar glömmer jag nog aldrig: ”Det är lika fascinerande varje gång att se den där vilda hunden skärpa sig, söka så energiskt och sedan vika ihop sig till sitt på ditt slutkommando”… Gradvis ökades svårighetsgraden, utifrån varje ekipages egen förmåga. Läxor mellan varje kurs, olika moment att träna in och teori förstås.

Våren kom och med den ett sorgligt besked för Uwe, Chrissie var mycket sjuk. Vi åkte till veterinären, Chrissie fick en liten promenad i det fina vädret för att sedan få somna in i Uwes famn. Det är ett svårt beslut att ta, men jag hävdar att det är den sista och finaste tjänst man kan göra för sin älskade hund, att hålla den hos sig tills det är över.

Uwe övertog en lapsk vallhund, Hattu som inte kom särskilt bra överens med resten av hundarna där han bodde förut. Han accepterade Urax, men blev ännu mer förtjust i min katt, som jag varit tvungen att ta med till Campus efter ett ”lov”, för vår andra katt försökte jaga bort honom hemifrån när inte jag var där. Min egen lilla flock utökades sedan med Koki, en Weimaranertik jag fick som gåva mot att jag ger henne ett bra liv så länge hon lever.

Sommar! Med bland annat sol och bad på den särskilda hundbadplatsen – trodde vi! Utrustade med handdukar, filtar, selar, linor och andra ”bra-att-ha-grejor” körde vi in på dess parkeringsplats och lastade ut hundarna. De hade ju varit där förut så Urax hoppade sin vana trogen omkring i kopplet, glatt skällande. Det framkallade höga skrik från en tjej i yngre tonåren och hennes mamma tjugo meter därifrån – varför lägger man sig på en tydligt markerad hundbadplats om man är rädd för hundar? Vi bet ihop munluckorna om denna kommentar och sökte oss till den andra sidan av den lilla strandremsan, men där stod en fiskare och vevade runt med ett kastspö och en synnerligen otäck, vass längst ut i linan <MORR-MUMMEL-SVORDOMAR>!!! Uwe som såg att jag blivit riktigt svart i ögonen tog både befälet plus ett stadigt tag i min överarm och föste raskt iväg oss till bilen. ”Vi måste vara diplomatiska, inte göra oss ovänner med icke-hundmänniskor, osv”. Efter en stunds letande hittade vi en annan badplats, för hästar visserligen, men det var inga där just då så vi installerade oss i utkanten och fick trots allt en fin dag.

En av kursdeltagarna på de många sommarkurserna var Anniken Skarpeid-Svensson från Norge, skribent för norska hundtidningar. Hon tog bland annat några foton på oss när Urax och jag tränade i laboratoriet, ställde frågor och skrev om det i en artikel.

I Augusti började jag arbeta halvtid (en lönebidragsanställning) som adminstratör, husmor och lite allt-i-allo. Perfekt att kunna ha hundarna inne på kontoret ibland, att ha tillgång till all den utrustning som finns på Campus och naturen runtomkring. Ska inte neka till att det å ena sidan var lite ”mentalt slitsamt” ibland att bo på sin arbetsplats, i ett kollektiv med många hundar och människor med olika viljor, men å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan alla dessa erfarenheter!
 
Höst. Efterlängtad mest för min del eftersom hundarna slapp vara kopplade hela tiden. En rallycrossbana i närheten erbjöd fina möjligheter till varierad träning när det inte var några två- eller fyrhjuliga fordon där, men vi övergav snabbt de smalare spåren eftersom de verkade ha invaderats av huggormar. Naturligtvis hade jag redan hunnit lägga ut något som spårslut till Urax och höll på att bli biten av kolonins kroppsbyggare (vilken bautaorm, vilken snygg teckning den hade på ryggen - iiiiih) när jag skulle plocka upp grejen; fast hellre min hand än min hunds nos. Tror jag satte personligt rekord i bakåthopp från stillastående med tillhörande vrål.

Var tvungen att åka hem av någon anledning och bestämde mig för att anlita allmänna transportmedel, dvs buss till Örebro, därefter tåg till Mjölby med byte i  Hässleholm och hämtning på stationen i Sölvesborg. Koki och katten överlämnades i Uwes ömma vård. Resan gick bra, i Mjölby äntrade vi X2000. På min förbokade plats satt en liten kille av somaliskt ursprung; utifrån klädseln på kvinnorna i hans sällskap slöt jag mig till att de var muslimer, m.a.o förmodligen en annan syn på hundar. Han ville inte flytta på sig utan fortsatte att låtsas som om han sov när Urax löste problemet åt mig genom att slicka honom på handen. Min sittplats blev ledig i rekordfart! Bredde ut en filt till Urax på fönsterplatsen, satte mig bredvid och hann inte riktigt hindra Urax från att sticka in sin nyfikna nos i mellanrummet till sätena framför. Där satt en välklädd dam med en raskatt i transportbur, inte riktigt lyckat nej… för Urax gav dessutom ifrån sig ett glatt ”voff”. Längre fram i kupén fanns ett gäng glada skåningar på hemväg från en resa med alkoholintag, som en del av dem bättrade på lite mer. Damen fick ett samtal på sin mobil och anförtrodde uppringaren med hög röst ”att detta var en riktig mardrömsresa, med en vilt skällande Dobermann ett gäng fullkomligt berusade, högljudda och otrevliga skåningar plus en familj från Somalia som skräpade ner i hela kupén”. Tråkigt nog var det sista sant.

Väl tillbaka på Campus möttes jag av en trött Uwe - Koki hade börjat löpa! Hennes förra ägare hade sagt att hon löpte i maj och november, men med så många tjusiga killar i närheten…

Senhöst. Uwe kom tillbaka till skolan, arg som ett bi. Han hade varit ute i skogen och blivit verbalt påhoppad av en tysktalande man som med myndigt tonfall uppmanat honom att koppla sin hund, den fick enligt lag inte vara lös på längre avstånd än 10 meter från sin ägare. Va??? Den Uwe som förespråkade diplomati på badplatsen i somras var en helt annan Uwe än den som kryddade beskrivningen av sin landsman med många fantasifulla invektiv.

Förvinter. Vi övade en hel del utomhus nu, ett av momenten var läcksök. Instruktörerna hade lagt ut/delvis grävt ner långa plaströr som släppte ut någon slags gas. Helt otroligt hur snabbt en del av hundarna fattade att de skulle söka upp och markera källan till utsläppet, inte bara doftmolnet. Urax avskydde lukten och ville inte alls sticka ner nosen där <SUCK>. Till min stora glädje återupprättade han rasens goda rykte som spårhundar nästa gång vi var ute i skogen, klockrent följde han det spår jag lagt ut och fick världens beröm av Lennart. Flög tillbaka mot skolan på lyckomoln.

December. Alla fick sina diplom på avslutningsmiddagen vi hade ordnat. Lite vemod blandat med glädjen, vi hade hunnit bli ett väl sammansvetsat gäng som träffats och tränat ihop i nästan ett år nu.

Januari 2009. Inga elever än, men pappersarbete att avsluta snyggt och prydligt för inlämning av deklarationsuppgifter samt förberedning för årets kurser. En del av mig ville stanna och arbeta kvar, fortsätta umgås med alla dem jag lärt känna där uppe. Vad jag önskade (och fortfarande önskar!) att jag bott närmare! Arbetet slutade den siste januari, och det var också den dagen jag körde därifrån med bilen stuvad upp till taket. Smög är nog en bättre beskrivning, för dels var det halt, dels var det nog på gränsen till övervikt. Kom fram till vår nya marklägenhet strax efter midnatt, jag bar in matvaror, kattbur och kattlåda, släppte ut hundarna på gräsplätten och så bredde vi ut oss på alla de hundrasextio centimetrarna. Det var ljuvligt eftersom vi trängt ihop oss på nittio sådana förut.

Kommer aldrig att glömma mitt år däruppe- allt det jag lärde mig där, de engagerade och skickliga instruktörer jag fick hjälp av förutom Lennart, Lasse, Tobias, Björn, Seved, Frida och Gun-Marie. Förhoppningsvis behåller vi kontakten trots avståndet.

Ulrike Ostermann


Foto: Anniken Skarpeid-Svensson