Fästingar och hundar

När temperaturen stiger och dagarna blir längre blir det många härliga långpromenader med våra hundar samtidigt som våra katter tillbringar mer tid ute. Tyvärr är det inte bara vi som njuter när värmen kommer.

Fästingar

I Sverige finns minst tio olika fästingarter. Den art som oftast angriper människor, katter och hundar kallas vanlig fästing, Ixodes ricinus. Fästingen är ett litet leddjur som är släkt med spindlarna och har fyra livsstadier: ägg, larv, nymf och vuxen. För att utvecklas från larv till nymf och från nymf till vuxen behöver den suga blod. Vuxna honor äter också en måltid med blod innan de lägger ägg, medan vuxna hanar inte äter alls. Fästingen trivs på skuggiga och fuktiga platser, där den gärna sitter på ett grässtrå en bit upp från marken.

Den är blind, men genom att känna av vibrationer i marken och koldioxid i luften registrerar fästingen när ett djur eller människa närmar sig. Den kan då gripa tag i offret med frambenen när det passerar förbi. Väl på värddjuret letar fästingen upp en bra plats på huden där den borrar in sina vassa mundelar, samtidigt som den låter lite saliv rinna ner i bettsåret. Saliven verkar bedövande, så att djuret inte ska känna av bettet, och gör även så att blodet inte koagulerar.

Svenska fästingar kan vara aktiva från tidig vår till sen höst men går i dvala under vintern. Hittar man en fästing på sin hund eller katt på vintern ska man vara extra uppmärksam. Det kan då röra sig om importerade fästingar, som råkat följa med hem efter exempelvis en utlandssemester. Den bruna hundfästingen (Rhipicephalus sanguineus) är en art som ibland tar sig in med importerade djur till Sverige. Den kan trivas alldeles utmärkt i vårt inomhusklimat, förökar sig snabbt och kan bära på smittsamma sjukdomar. Hittar man fästingar utanför den vanliga fästingperioden ska man skicka in dessa till SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) för artbestämning. På deras hemsida kan du läsa mer om hur man går till väga.

Fästingburna sjukdomar

Fästingar kan sprida allvarliga sjukdomar till både människor och djur. De sjukdomar som främst är aktuella i Sverige är borrelios, anaplasmos och TBE. På Smittskyddsinstitutets hemsida finns information om dessa sjukdomar hos människa. Borrelios är relativt vanlig hos hundar och orsakas av en spiralformad bakterie som tillhör gruppen Borrelia burgdorferi.

Borrelios hos katt förekommer, men är inte så väl undersökt. Tiden från det att hunden smittas till det att man ser symtom (inkubationstiden) kan vara flera månader. Många hundar som infekteras med borrelia kan själva bekämpa infektionen och visar då inga eller endast övergående symtom. Sjukdomssymtomen är diffusa och den typiska bilden är feber, trötthet och hälta.

Anaplasmos

Anaplasmos är ganska vanligt förekommande hos hund men kan även drabba katter, även om det är ovanligare. Sjukdomen orsakas av en bakterie som heter Anaplasma phagocytophilum. Precis som i fallet med borrelios visar långt ifrån alla infekterade djur symtom.

Symtomen vid anaplasmos liknar de vid borrelios, men inkubationstiden är oftast bara ett par veckor. Både borrelios och anaplasmos kan vara svåra att diagnostisera. Tiden mellan smittotillfälle och sjukdomsdebut kan variera mycket, och sjukdomsbilden kan förekomma även vid andra sjukdomstillstånd.

TBE

TBE är en fästingburen hjärnhinneinflammation. Det är en infektion som främst drabbar människa, och TBE på hund är mycket ovanligt. Viruset som orsakar sjukdomen heter Tick-borne encephalitis virus. Sjukdomsförloppet hos hundar med säkert påvisad TBE har varit mycket snabbt med allvarliga symtom till följd av hjärnhinneinflammation. Hundarna har visat symtom som beteendeförändringar och kramper i kombination med hög feber och mycket sänkt vakenhetsgrad. Tiden från det att hundarna infekterats med viruset till det att de visade symtom tros vara ungefär sju till tio dagar.

Hur skyddar man sin hund eller katt?

Gemensamt för dessa tre fästingburna sjukdomar är att det inte finns något vaccin för katt eller hund mot någon av dem. Därför är det viktigt att skydda sitt djur mot fästingbett med något av de preparat som finns tillgängliga. Fråga din veterinär om vilket fästingskydd som passar just ditt djur. Tyvärr ger fästingprofylax ingen fullständig garanti för att hunden eller katten inte ska få några fästingar. Därför är det viktigt att varje dag under fästingsäsongen leta igenom djurets päls.

Hur tar man bort en fästing?

Fästingar väljer ofta ställen som är tunt behårade, men finns också ofta i området runt huvudet. Hittar man en fästing som redan hunnit bita sig fast ska den tas bort så fort som möjligt. Ju längre tid en fästing får sitta desto större risk är det att den överför sjukdomar. Fatta tag om fästingen så nära huden som möjligt och dra rakt ut. Undvik att klämma på fästingens bakkropp. Vrid inte, för då kan mundelar brytas loss och bli kvar i huden. Använd gärna en speciell fästingborttagare som finns att köpa på apotek, hos veterinärer och djuraffärer.

Det bästa är om du får bort hela fästingen. Det minskar risken för att själva bettet blir inflammerat. Skulle delar av fästingens huvud eller mun bli kvar i huden behöver du inte oroa dig. Dessa kvarvarande delar stöts bort av djurets kropp och innebär inte en större risk att insjukna i en fästingburen infektion. Vare sig fästingdelar är kvar eller inte är det en god idé att tvätta rent runt insticksstället med något desinfektionsmedel.

Text: Annika Lindh, veterinär

Texten är lånad från Royal Canin
Bild: Merial