Baken på hundar

Hundens ömma punkt är baken, det vill säga analområdet. Lär dig mer om vad du behöver tänka på för att slippa besvärliga sjukdomar av oss i Svenska Brukshundklubben.

Rent runt analöppningen

Tag genast itu med klåda och obehag som kan uppstå runt hundens analöppning. Om det sitter fast avföring, klipp bort det smutsiga håret. Tvätta sedan det irriterade området med varmt tvålvatten och smörj med kalkpasta för att förhindra sveda. Det kan finnas många orsaker till irritationen; förstoppning, analsäcksproblem och fistlar.

Förstoppning

Den vanligaste orsaken till förstoppning är ett osmältbart föremål, till exempel en bit ben som är för torrt för att smidigt kunna passera hunden analöppning. Förstoppning kan också orsakas av långsamma tarmrörelser, bråck, förstorad prostata hos hanhundar eller att hunden har svalt gräs eller hår. Allvarlig diarré ger ibland upphov till krystningar som kan förväxlas med förstoppning.

Åk till veterinär inom 24 timmar om hunden visar

• smärta
• kräkning
• feber
• avföring som ser ut som snören
• små mängder illaluktade avföring eller blod
• en bula på ena sidan om analöppningen
• tråd, snöre eller annat konstgjort material som hänger ut ur analöppningen. Försök aldrig dra ut ett snöre eller en tråd! Det kan orsaka allvarliga inre skador.

Analsäckar

Hunden har ett par säckliknande körtlar av en hasselnöts storlek, som ligger i underhud och muskulatur på ömse sidor och straxt nedanför analöppningen. De utmynnar med vardera en fin utförsgång på gränsen mellan hud och ändtarmsslemhinna, i höjd med analöppningens mitt.

Normalt innehåller de en smörjlik, gråbrun vätska eller massa, med lukt som närmast påminner om sillake. Deras betydelse och funktion är inte helt klarlagd. Avlägsnas de genom operation uppstår inte något påvisbart funktionsstörande eller rubbning i hundens välbefinnande. Det är tänkbart att de är tillbakabildade så kallade rudimentära organ.

Utspända analsäckar

Normalt tömmer de sig själva och framförallt då hunden blir rädd eller skrämd. Genom att innehållet kan bli intorkat hindras normal tömning och en abnorm fyllnad och utspänning blir följden. I sådant fall behöver hunden få hjälp att tömma analsäckarna. Genom ett grepp med tumme och pekfinger om nedre delen av ändtarmspartiet kan hundägare själv lätt klämma ut innehållet i körtlarna.

Inflammerade analsäckar

Det är vanligt att en inflammation uppstår i körtlarna, som då får ett varblandat gulaktigt innehåll. Hunden har då givetvis ont och visar detta genom att åka på bakdelen eller ändrad svanshållning. Är infektionen elakartad syns även en svullnad och rodnad av partiet omkring och nedanför ändtarmsmynningen. I en del fall kan hela körteln bli till en böld som så småningom brister utåt genom huden. Hunden har då drabbats av analsäcksfistel.

Behandling av analsäckar

Om man misstänker att hunden har besvär med sina analsäckar bör naturligtvis veterinär anlitas. Genom upprepad urspolning och antibiotika kan man ofta få bukt med inflammationen. Skulle lidandet trots detta inte vilja ge med sig är operation den mest radikala lösningen. Analsäckarna avlägsnas för att hunden för alltid ska bli kvitt besvären.

Fistlar

En svår följdverkan vid problem med analsäckarna är circumanalfistlar. Detta lidande kan enklast beskrivas som djupa sår med fistelgångar i vävnaden runt ändtarmsöppningen. Grundorsaken till lidandet är ej helt känd. I Sverige drabbas nästan uteslutande schäfrar av circumanalfistlar.

Journal of the American Animal Hospital Association har publicerat en klinisk studie av 25 fall av svansamputationer. Rapporten "Tail Amputation for Treatment of Perianal Fistuals in Dogs" (van Ee & Palminteri) inleds med en kort redogörelse av konventionell behandling av circumanalfistlar; från medicinering och olika slags kemisk påverkan, till kirurgiska ingrepp där all förändrad vävnad inklusive analsäckarna opereras bort. Olika metoder för att modifiera hundens sätt att bära svansen, till exempel genom tejpning eller "svanssele" har prövats. Den mest extrema behandlingen av svåra fall är svansamputation.

Artikelförfattarna pekar på att återfall är vanliga efter enbart medicinsk behandling. Konventionella operativa ingrepp ger något bättre prognos, men medför en aktningsvärd risk för komplikationer. Modifiering av svanshållningen påverkar de underliggande orsakerna mer direkt, konstaterar rapporten och beskriver uppföljningen av 25 fall av svansamputationer under en period på fem och ett halvt år.

Medelåldern för hundarna vid tiden för operationen var 6,5 år (från 3 till 13 år). Könsfördelningen: 15 hanhundar (60 %) och 10 tikar (40 %). Den helt dominerande rasen i materialet (18 hundar, 72 %), är schäfer eller schäferkorsning. Tre hundar (12 %) är irländsk setter. Av de 25 hundarna hade åtta genomgått antibiotikabehandling före amputationen, 5 kemisk behandling (jodtinktur, fenol, silvernitrat). Olika kirurgiska ingrepp hade utförts i 6 fall. Elva hundar hade inte fått någon veterinärbehandling alls före svansamputationen.

Tiden från den första observationen av fistlar till amputation låg i medeltal på 8,5 månad med en variabel på en till 36 månader. Fyra veckor efter operationen hade läkning skett hos 20 hundar. Hos fem av dessa hundar uppstod nya fistlar. I två fall som ej läkt postoperativt efter 4 veckor noteras andra komplikationer (förträngning, bulnader).

Källa: Brukshunden
Text: Lisbeth Högman